Bells pares



Vad är ansiktsförlamning?

Ansiktsförlamning, eller Bells pares som det heter, är en förlamning av ansiktsnerven som i regel drabbar ena sidan av ansiktet. Sjukdomen ökar ofta förekomsten av inflammatoriska förändringar i näsans bihålor. Detta kan tyda på att luftvägsvirus har ett inflytande på sjukdomsprocessen.

 

Vilka är symptomen?

Övre luftvägsinfektion (ÖLI) med öronvärk är inte ovanligt när de första symptomen visar sig. Oförmåga att rynka pannan, defekt ögonslutning, hängande mungipa är andra symptom.

 

Hur behandlar man?

Med hjälp av elektrisk stimulering av ansiktsnerven uppskattas nervskadans storlek. Metoden är ett säkert hjälpmedel för tidig prognosbedömning. Om ögat inte går att stänga krävs ögonkammare, tårsubstitut eller salva. Eventuellt behandling med kortisonpreparat eller antiviral medicin.

 

Vanligen går förlamningen långsamt tillbaka och över 70 procent av de drabbade blir helt återställda redan efter en månad. Av övriga patienter är det bara cirka 10 procent som får kraftiga kvarstående besvär. Inga mediciner eller behandlingar har visat sig ha önskad effekt, även om vissa sjukhus ger kortison.

- Det man till stor del gjort tidigare har varit att avvakta, säger Malou Hultcrantz, överläkare på Öron-näsa- halskliniken vid Karolinska sjukhuset.

 

En annan orsak som man har kopplat samman med Bells pares är borrelia. Andra utlösande faktorer kan vara oro och stress. Ofta märker inte den drabbade att ansiktet blivit förlamat, utan det kan vara en anhörig som först påpekar att ansiktet ser annorlunda ut. Man kan också märka att det är svårt att stänga ögat eller mungipan.

- Det är väldigt subtilt, och inget fall är det andra likt. Första veckan blir det ofta sämre, varefter förlamningen går tillbaka, säger Malou Hultcrantz.

Om ansiktet varit förlamat i mer än sex månader, upp till ett år, kan ett plastikkirurgiskt ingrepp bli nödvändigt.

Används inte musklerna på ett år förtvinar de och personen får bestående men.

 


 


Avvakta??? Bright där, ja men vi väntar och ser om patienten blir bestående handikappad i ansiktet. Tack och lov att jag fick kortison iaf.
Hoppas jag är en av dom 70%, Jag fick inga andra symptom på det hela mer än att jag inte kunde blinka med ena ögat (inte alls + att det ögat typ "hängde" lite, var J som märkte det och tyckte vi skulle åka till akuten) och nedsatta smaklökar, men ögat är bättre nu (dock inte helt men ögat hänger ingenting längre iaf, fattas bara att det ska börja blinka lite bättre).

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0